Bladfällande azaleor (subg. Pentanthera)

och deras historia

Ved Svante Höge

 

Artikkelen er redaksjonelt  noe forkortet, med forfatterens tillatelse.

Originalen er fra Rhododendronbladet 2, 2004.

 

Inledning

 

Bland olika typer av så kallade azaleor är de bladfällande arterna och deras hybrider de vanligaste i våra trädgårdar. Arterna växer vilt i Nordamerika, Östeuropa och Sydöstasien, och när hybridiseringsepoken började infördes arterna till Europa, främst England, Belgien och Holland och, på grund av den historiska utvecklingen, indelas hybriderna i grupper.

Rh. viscosum. Foto Svante Høge.

 

Följande huvudgrupper med tillhörande arter och historik kommer jag att gå igenom:

Ghent-hybrider: av  Rh.viscosum, Rh.nudiflorum, Rh.calendulaceum och Rh.luteum

Mollis-hybrider: av Rh.viscosum, Rh.nudiflorum, Rh.calendulaceum och Rh.luteum och Rh.japonicum (Rh.molle (Rh.japonicum från Kina))

Knap-Hill-hybrider: Kombination av Ghent-hybrider och Mollis-hybrider, ibland med inslag av Rh.occidentale

samt

Exbury-hybrider: Kombination av Ghent-hybrider och Mollis-hybrider med mycket inslag av Rh.occidentale

Historik,  införande till England.

Historien om hybrider handlar om införandet av azalea-arter till Europa. Det första trevande steget mot trädgårdsmässig odling av azaleor i den s k västra världen togs av Henry Compton, född 1632, i England för ca 350 år sedan. Han var till en början officer i armén men studerade också teologi och utnämndes till biskop i London 1675 med residens på Fulham Palace. Compton var inte speciellt skicklig som predikant men var ihärdig och vetgirig med särskilt intresse för botanik och trädgårdsodling. Med åren blev Fulham Palace berömt för den samling nya och sällsynta växter som Compton samlade där. 1686 blev han avsatt från sitt ämbete efter religiösa stridigheter med Kung Jacob II, men återinsatt i sitt ämbete igen när Vilhelm av Oranien kom till makten 1688. Som biskop i London var han också biskop över de nya nordamerikanska kolonierna och missionärerna där lydde under honom. En av dessa, i Virginia, var John Bannister, som vid sidan av prästämbetet sysslade med botanik. Han beskrivs som en mycket modig man som klarade sig gott trots många stridigheter med nybyggare och indianer. John Bannister var en stor gunstling hos Compton eftersom Bannister samlade in frö och växter till honom. På detta sätt infördes Rh. viscosum 1680 till England. Växten beskrevs 1690 av Plukenet, en vän till Compton. John Bannister omkom under en fröinsamlingstur då han störtade ner för en brant klippslutting. Rh. viscosum blev dock ej känd eller utbredd i England denna gång. För det första passade den ej in i den tidens trädgårdsstil, som var sträng och formell. För det andra dog Henry Compton 1713, och hans efterföljare på Fulham Palace var inte intresserade av parkens sällsynta växter. Rh. viscosum föll i glömska omgiven av ogräs och grönsaker.

Ca. 30 – 40 år senare uppstår på nytt ett samarbete mellan växtintresserade personer på ömse sidor av Atlanten. Den engelske partnern i detta samarbete var Peter Collison, född i London 1694. Han växte upp hos sina far- eller morföräldrar i Peckham, Surry, och intresserade sig som mycket ung för växter. Efter avslutad skolgång kom han in i faderns affärsverksamhet och sålde tyger och kläder, bl a till nybyggarna i de nordamerikanska kolonierna. Peter Collison sände ofta enträgna anmodningar om att skaffa frö och växter till sin agent i Philadelphia, men denne var inte särskilt intresserad. Agenten satte därför Collison i förbindelse med John Bartram, som var landsman och bodde nära det nuvarande New York. Det berättas att hans botaniska intresse blev väckt en morgon under en paus i plöjningen. Han fick då ögon på en tusensköna som plogen hade vält. Han tog upp den och studerade den noga. Efter det blev hans botaniska intresse väckt. Vad än orsaken kunde ha varit så blev i alla fall botanik hans stora hobby och senare hans levebröd. Bartram var en mycket ivrig frö- och växtinsamlare till Peter Collison, som i gengäld skaffade honom litteratur till botaniska studier. De växter, som John Bartram insamlade, krukodlade han i två år innan de skeppades över till England, där Collison tog emot dem. En del av växterna kom till Collisons egen trädgård, och resten distribuerades till en mängd välbärgade sponsorer på olika platser i England till ett pris av 5 pund per planta. De pengar, som denna försäljning inbragte, gick till finansiering av John Bartrams expeditioner. Dessutom betalade Collison 10 pund årligen till Bartram för hans insats. Senare ordnade Collison så att Bartram blev utnämnd till kunglig botaniker och växtinsamlare med en årlig lön på 50 pund. John Bartram skall ha introducerat 116 nya arter och varieteter i England, häribland tre rhododendron. Rh.viscosum kom till Collisons trädgård i Surrey 1730, och Rh.nudiflorum introducerades 1734. Der finns vissa tvivel om den tredje arten, men förmodligen var det Rh.calendulaceum. Den fanns i alla fall i de områden som Bartram reste igenom. Peter Collison hade inte utrustning för eller kunskaper om förökning av det material som Bartram sände, men han fick kontakt med en duktig plantskoleman vid namn James Gordon. Han lyckades dra upp rhododendronplantor från frö och de nya plantorna trivdes bra. Det förhöll sig nämligen så att Gordon bodde i ett område med sur jord. Vid denna tid var man nämligen inte medveten om de speciella krav som rhododendron har på jordens surhetsgrad. På grund av växtintroduktionen blev Collison efter hand känd över hela England och hans kontakter nådde ända upp till hovet. Dessutom blev han medlem av botaniska sällskap i London, Berlin och Stockholm. Hans herrekiperingsaffär gick emellertid dåligt, därför att han inte passade den tillräckligt regelbundet på grund av sitt växtintresse. Med tiden blev han fattig och hade svårt att behålla sin egen trädgård. En natt 1768 inträffade en katastrof: några tjuvar stal alla hans sällsynta växter, däribland förmodligen

Rh.calendulaceum. Att det således härskar en viss tvivel om introduktionen av denna art beror på denna stöld eftersom arten inte hann bli dokumenterad. Vid Peter Collisons död 1768 fanns således i England Rh.viscosum, Rh.nudiflorum och Rh.calendulaceum. Ingen av dessa arter blev emellertid allmänna eftersom de inte passade in i den tidens trädgårdsstil och de väckte heller inte något större intresse utanför en mycket snäv växtintesserad krets.

 

Historik,  införande till Frankrike, Belgien och Holland.

Som tidigare nämnts introducerades förmodligen Rh.calendulaceum i England av John Bartram omkring 1735. Detta vet man dock ej säkert eftersom det inte finns någon beskrivning av plantan från denna tid. Rh.calendulaceums naturliga växtområden är de områden där de mycket civiliserade Cherokee-indianerna höll till. Rh.calendulaceum var deras stamblomma (jfr. landskapsblomma) och de kallade den för ”The Sky Paint Flower”, ett namn, som  står i nära förbindelse med en sägen om plantans tillkomst på jorden. Dessutom hade dessa Cherokee-indianer också en mycket vacker sägen om Rh.viscosums tillblivelse. John Bartrams son William Bartram fortsatte i faderns fotspår som naturforskare. Han arbetade för Dr. Fothergill i London. Hans arbete bestod i att framställa teckningar av flora och fauna och han introducerade endast ett fåtal växter. William Bartram fann och beskrev Rh.calendulaceum 10 maj 1776, men han insamlade varken frö eller plantor. Det blev i stället fransmannen André Michaux, som fick äran av att introducera Rh.calendulaceum i Europa. Han brukade till en början en bondgård nära Versailles, men slutade med detta efter att hans fru dog i barnsäng 1770. Han hade efter detta inte lust att hålla på med jordbruk. Han började istället intressera sig för botanik och blev med åren väldigt kunnig, så kunnig att han blev knuten till Ludvig XVI trädgårdar som botaniker. Som ett led i detta arbete företog han många expeditioner bl a till Pyrenéerna och senare (1782) Persien, där han blev utsatt för ett allvarligt överfall. 1785 reste han till Nordamerika, där han nära New York etablerade en plantskola. Då han var utsänd av den franska regeringen, skulle han sända frö och växter till den botaniska trädgården i Paris och Rambouillet. Dessutom skulle han vidareförädla insamlade växter med tanke på att senare införa dem i Frankrike. 1786 insamlade Michaux således frö av Rh.calendulaceum och han lyckades dra upp plantor av dessa frö. Efter en mycket lyckad tid i Nordamerika, med många resor och insamlingar, återvände han 1797 till Europa med sina växter. I den Engelska kanalen kom hans skepp emellertid in i en stark storm och det strandade vid Hollands kust. Michaux förlorade nästan alla sina personliga tillhörigheter, men han lyckades rädda de flesta av sina växter och frö. Han fick använda mycket tid på att skölja växterna rena från salt och torka fröna. Han köpte så en liten vagn och en ponny för att dra vidare mot Paris. Då pengarna nästan var slut uppsökte han på vägen en välbärgad och växtintresserad vän i Louvin, Van Hulthem, som hade mycket nära kontakt med den botaniska trädgården i Ghent. Van Hulthem, vad man tror, övertalade Michaux till att ge honom en del olika frö, bl a av Rh.calendulaceum, ty om frö placerades och såddes på flera ställen var fortlevnaden av Rh.calendulaceum bättre säkrad. Det politiska läget i Frankrike vid denna tid var nämligen mycket instabilt och det var osäkert om Michaux skulle bli välkomnad i Paris med hänsyn till att hans arbete till största delen varit stöttat av Ludvig XVI som blev avrättad 1793. De fröportioner som Van Hulthem fick av Michaux delade han med intresserade vänner och den botaniska trädgården i Ghent, där Rh.calendulaceum blommade för första gången 1804. Michaux nådde i alla fall Paris med sin samling av amerikanska växter och frö och han fick lov att odla dem på en liten plats vid Rambouillet, där Rh.calendulaceum blommade 1806. Men glädjen varade ej så länge. Samlingen blev jämnad med marken för att ge plats åt grönsaksodling. Det var därför turligt att Rh.calendulaceum också var etablerad i Ghent. Här var växten emellertid också hotad att försvinna 1802, då Napoleon hade planer på att utplåna den botaniska trädgården för att ge plats åt ”nyttigare” saker. Van Hulthem och några vänner tänkte emellertid ut en finurlig räddningsplan, som gick ut på att göra kejsarinnan Josephine intresserad av trädgården. Planen lyckades och kejsarinnan gick emellan och räddade trädgården. I Ghent fick Rh.calendulaceum stor betydelse som pollen och frökälla för omkringboende växintresserade. En av dessa var en bagare som hette P.Mortier. Man vet inte mycket hur han levde utöver att han var mycket intresserad av växter och hybridisering. Han arbetade med sin hobby i djupaste hemlighet. Han lärde sig att få senblommande arter att blomma tidigare och hålla tillbaka tidigblommande och på detta sätt göra korsningar mellan olika arter. Innan vi kommer in på detta, skall vi ha in ännu en art på scenen, nämligen Rh. luteum.  

 

Historik för Rh.luteum

Rh. luteum dyker – om än indirekt – upp på den historiska arenan år 400 f.kr. Efter olika politiska förvecklingar och mord rycker Kyros den Yngre med en stor här mot sin broder Artaxerxes II, kung i Babylon. Kyros föll och hans här blev slagen utanför Babylon. Xenohpon organiserade det långsträckta och långvariga tillbakadragandet och berättar om detta i Anabasis. Här berättas också att soldaterna efter ett slag nära Trapetzunt tog krigsbyte, bl a honung. Efter de mycket långvariga strapatserna frossade många av de 10000 soldater av honungen. Några timmar senare var stora delar av denna här oförmögna att strida på grund av förgiftningssymptomer. Fienden visste dock inte om detta och utnyttjade inte tillfället att slå. Ca 400 år senare sätter historieskrivaren Plinius och läkaren Dioscorides denna händelse i samband med Rh.luteum, då det påstods, att denna planta var orsaken till att honungen var giftig. Den franske professorn i botanik, Joseph Pitton de Tournefort, född 1656, blev intresserad av Plinius´ berättelse och reste därför år 1700 till områdena omkring Svarta Havet. Här fann han Rh.luteum och beskrev den, men tog ej plantor eller frö med sig hem.

Införandet av Rh.luteum som trädgårdsväxt anser man istället att Peter Simon Pallas, född i Berlin 1741, gjort. Han var en vida berest naturforskare med många kontakter bland likasinnade i Holland, Belgien och England. År 1767 blev han av Katarina II kallad till en professur i St. Petersburg. Pallas företog ansträngande expeditioner till Mongoliet och Sibirien. Han reste år 1793 till Krim vid Svarta Havet och fann här Rh.luteum. Frö från olika lokaler sände han till många av sina växtvänner på olika ställen i Europa, bl a engelsmannen Thomas Bell i Brentford och plantskolan Lee & Kennedy i Hammersmith. 

Det gick dock med Rh.luteum som med de tidigare introducerade amerikanska arterna: den väckte bara uppmärksamhet hos en mycket liten krets och det skulle ta mycket lång tid innan den blev känd i England. Vi skall ända fram till 1930 innan denna mycket vackra planta blev belönad av The Royal Horticultural Society.

Under perioden 1804 – 1834 gjorde P. Mortier många korsningar mellan Rh. luteum,

Rh. nudiflorum, Rh. viscosum och Rh. calendulaceumDetta arbete blev grunden till en rad korsningar, som idag går under begreppet Ghent – hybrider

 

Historik, Mollis-hybrider

Införande av Rh.japonicum

Det korsningsarbete som tills nu var utfört, baserade sig således på Rh.luteum och de nordamerikanska arterna. Nästa etapp var införandet av två asiatiska azalea-arter. Rh.molle (tidigare Azalea sinensis) importerades från Kina till England av plantskolemannen Loddiges år 1823. Växten väckte dock inget större intresse och ur växtsynpunkt klarade den sig dåligt.

Tydligen blev den bortglömd tills den igen infördes i England 1843 av Robert Fortune, som var utsänd till Kina av Royal Horticultural Society för att samla växter. Det var på denna resan som Fortune blev utsatt för ett piratangrepp på en flodbåt. Han hade som tur var ett jaktgevär med sig och lyckades driva bort angriparna. I England var dock intresset för

Rh.molle ännu inte så stort och till en början fick den större mottagande i Belgien, där den andra arten, Rh.japonicum, (tidigare kallad Azalea Mollis) introducerades av Philip Franz von Siebold. Han var anställd som läkare i det holländska Ostindiska kompaniet. 1822 blev han stationerad i Japan, där han vid sidan av sin läkargärning samlade växter, som han odlade vidare i sin trädgård. Då det år 1830 avslöjades att han hade en landskarta, som han fått av tacksamma patienter, blev han misstänkt som spion och utvisad. Han fick i alla fall lov att ta med sig en del växter bl a Rh.japonicum. Då hans skepp anlöpte hamnen i Antwerpen, i Belgien, dök nya problem upp. Samma år, detta var i slutet av 1830-talet, hade ett religionskrig brutit ut mellan Holland och Belgien och i Antwerpen var man negativ till allt holländskt. Siebold, som var holländare, fick därför ej tillstånd att införa sina växter som först och främst var avsedda för hans egen trädgård nära Leyden. Det var först då han lovade att skänka sin samling till den botaniska trädgården i Ghent som han fick tillstånd att föra växterna i land. I Ghent etablerades så Rh.japonicum, som blev en mycket viktig frö- och pollenkälla för de omkringboende plantskoleägarna. Den som var ledande bland dem var vid denna tid Louis van Houtte som hade mycket nära kontakt med botaniska trädgården. Han var den drivande kraften bakom de internationella blomsterutställningarna i Ghent, utställningar som var tongivande i Europa. Som plantskoleman arbetade van Houtte mest med det material Siebold hade infört från Japan och genom åren utförde han ett omfattande korsningsarbete där först och främst Rhjaponicum ingick. Detta blev underlaget för den azaleagrupp vi idag kallar för ”Mollis-hybrider”, uppkallade efter det tidigare namnet för Rh.japonicum: Azalea Mollis

Beteckningen ”Japonicum-hybrider” vore mer korrekt, men den andra benämningen är så inpräntad att den används den dag som idag är. Rh.molle från Kina ingick också i korsningsarbetet men i mindre grad. 1873 sände van Houtte de första hybriderna ut på marknaden och firman Veitch importerade några till England 1879, där sorten ”Compte de Gomer” fick utnämningen FCC (First Class Certificate). Den första engelska artikeln om  frilandshybriderna  publicerades i ”Gardener Chronicle” 1873. Intresset i England var dock svalt och ett ganska högt pris på de belgiska hybriderna kylde ytterligare ner det redan låga intresset.

Parallellt med det intensiva korsningsarbetet i Belgien väcktes också intresset för dessa azaleor i Holland. Här startade Marinus Koster år 1840 en plantskola i närheten av Boskoop och den blev snabbt en blomstrande affär. Han efterträddes senare av sonen Anthony Koster, som var god vän med Siebold. Denne var åter i Japan 1854 – 1864, där historien från förra vistelsen upprepade sig. Siebold blev igen invecklad i politiska stridigheter och blev utvisad. Även denna gång lyckades han få med sig växter hem till Holland, bl a nya former av

Rh.japonicum. Med detta nya material utvecklade han mollis-hybriderna ytterligare i Koster’s plantskola. Affärsmässigt var holländarna bättre än belgarna på att marknadsföra sina växter och belgarna blev så småningom utkonkurrerade och från omkring 1900 hade holländarna en mycket stor export av dessa mollis-hybrider till England. Där användes dessa för att driva fram sorter för att användas inomhus som dekoration.

Så långt något om det intensiva arbetet i Holland och Belgien. Det förekom också en viss utveckling i England, dock i mindre skala, och här kommer perioden ”Waterer” in i bilden.

 

Historik, Knap Hill hybrider

Michael Waterer startade Knap Hill plantskola 1790. År 1827 efterträddes han av sonen Michael Waterer, som omking 1842 skapade ”Viscosepalum”, en korsning mellan Rh.molle och Rh.viscosum. Michael Waterer efterträddes av Horsea Waterer 1842 och efter honom kom Anthony Waterer 1853. Dennes son, som också hette Anthony, ingick i företaget 1865.

Anthony Waterer (I) importerade en del Ghent-hybrider från Belgien 1855. Under perioden 1865 – 1924 genomförde Anthony Water och sonen ett intensivt korsningsarbete, övervägande baserat på de importerade Ghent-hybriderna, de amerikanska arterna och i mindre grad även Rh.molle. Far och son var mycket skickliga odlare och blev med åren ganska välbärgade. De blev dock icke rika på azaleor. Azaleaodling var endast en hobby och de sålde inga av dem och de namngav endast en ” Nancy Waterer” . De förökade ej heller några av de korsningar de gjorde. Det berättas att utomstående betraktade far och son Waterer, speciellt sonen, som särpräglade personligheter. Det sägs att Anthony Waterer (II) gav order om att om en kund fick ögonen på eller visade intresse för en azalea skulle den brännas. Ingenting fick komma ut om dem. Deras omfattande selektions- och korsningsarbete, som de i hemlighet gjorde, resulterade i en grupp azalea-hybrider som vi idag kallar ”Knap Hill azaleor”. Dessa är grovt sett en kombination av Ghent- och mollishybrider, ibland med en inblandning av Rh.occidentale, som blev känd omkring 1850. Äran av att ha infört Rh.occidentale brukar man tillskriva engelsmannen William Lobb, född 1816. Han började sin bana som trädgårdselev på ett gods. Firman Veitch fick reda på hans duktighet och blev av dem utsänd på resor till Sydamerika, 1840 och 1844. År 1849 blev han igen utsänd, denna gång till Kalifornien för att samla frö av de barrträd som Douglas några år tidigare hade funnit. Ett extra resultat av denna resa var insamlingen av frö från Rh.occidentale. Insamlingen skedde på olika lokaler och växten blommade för första gången hos Veitch år 1857. En kort tid efter 1850 fann också Anthony Waterer (I) ett fint vild-exemplar av Rh.occidentale. Den hade en fin form på blomsterklasen och han såg här möjligheten att genom korsning med den förbättra sina azalea-hybrider. Korsningsarbetet på Knap Hill fortsatte i det fördolda ända till Anthony Waterers (II) död 1924. Plantskolan togs över av brodern Horsea, som även han dog 3 år senare. Familjen, som nu bodde i USA, behöll plantskolan, som nu förföll. Ogräs och självsådda träd och buskar växte snabbt in i odlingsbäddarna och Knap Hill-azaleorna föll in i en törnrosasömn, okänd av omvärlden.

 

 

Historik, Exbury-hybrider

Azaleorna på Knap Hill och i Waterers plantskola i USA kunde lätt vara försvunna för evigt om inte en viss person, Lionel de Rothschild, tidigt blivit intresserade av dem. Han hade ju, med början 1919, börjat bygga upp sitt Exbury Garden i södra England och han var en av mycket få personer som hade fått köpa växter av Anthony Waterer (II). År 1920 fick han en sändning azaleor från Knap Hill och bland dessa var det en som hade en stor, gul-rosa blomma, upp mot 15 cm i diameter. Denna azalea existerar än idag under namnet ’George Reynolds’. Denna blev Rothschild begeistrad över och började använda i korsningsarbetet och skapade så de kända ”Exbury-azaleorna”. De första fröplantorna blommade 1924, och de bästa användes vidare till nya hybrider, som blommade 1930. Detta arbete utmynnade så i stordrift och plantskoleverksamhet. Depressionen 1929 fick inflytande även på azalea-hybridernas utbredning. Många trädgårdsarbetare blev vid många parker avskedade och  arbetet måste nu utföras av mycket färre människor. Inriktningen av arbetet fick läggas om och trädgårdarna fick en mera fri och mindre arbetskrävande stil. Här passade nu azalea-hybriderna bra in och fick, tack vare den nya stilen, en mycket stor utbredning.

Den förfallna plantskolan i Knap Hill övertogs 1930 av en medlem av Waterer-familjen, Gomer Waterer. Han började med en grundlig upprensning av plantskolan och fann under allt ogräs många hittills okända azaleor. Lionel de Rothschild stöttade Gomer ekonomiskt och han övervann härigenom svårigheterna i uppstarten. Rothschild  köpte också många Knap Hill hybrider och inlemmade dem i korsningsarbetet på Exbury, som pågick intensivt fram till andra världskrigets utbrott 1939. Exbury låg ju nära krigshamnarna i södra England och övertogs dessutom delvis av armén, växthus fick inte värmas upp osv. Det fanns nu mycket mindre tid och krafter till fortsatt azaleodling och odling av andra växter, såsom övriga rhododendron, orchidéer, cotoneaster etc som Rothschild höll på med. Han hade ca 10 trädgårdsmästare och många, många andra arbetare anställda när arbetet pågick som mest. Nu fick hans överträdgårdmästare, Hanger, i stort sett som enda man, försöka hålla vid liv så mycket som möjligt. Och på Knap Hill kämpade den nu 76-årige Gomer Waterer ensam mot ogräset. Lionel de Rothschild dog 1942, 60 år gammal. Exbury togs över av flottan och både hus och park blev bombat under kriget. Efter kriget, då allt var eftersatt, övertog sonen Edmund de Rothschild Exbury, och tillsammans med några soldatkamrater fick han åter igång azaleaodlingen. Från omkring 1950 hade man kommit igång så bra att man kunde exportera azaleor till USA, där Exbury-hybriderna var mera kända än i hemlandet England. Metoden man använde var frösådd av azaleor, ty det visade sig att Exbury-formerna är ganska frökonstanta efter självpollinering.

 

Exempel på hybrider

En fin samling av här beskrivna hybrider finns att beskåda i Arboretet på  Milde utanför Bergen på norska västkusten. Det var synen av denna samling som gav mig inspirationen till denna studie. Här skall avslutningsvis ges exempel på de olika hybridgrupperna därifrån. 

 

Ghent-hybrid  Rh. ‘Narcissiflora’
Foto Svante Høge.

Mollis-hybrid Rh. ‘Radiant’
Foto Svante Høge.

Mollis-hybrid Rh. 'Koster's Brilliant Red'

Foto Svante Høge.

Mollis-hybrid Rh. 'Winston Churchill'.

Foto Svante Høge.

Mollis-hybrid Rh. 'Comte de Gomer'.

Foto Svante Høge.

'Knap-hill-hybrid  Rh. Persil'.

Foto Anne Tafjord-Kirkebø.

Knap-hill-hybrid Rh. ‘Satan’
Foto Svante Høge.

Exbury-hybrid Rh. ‘Golden Sunset’
Foto Svante Høge.

Exbury-hybrid Rh. 'Hotspur Red'.

Foto Svante Høge.

Exbury-hybrid ‘Rh. Silver Slipper’

Foto Svante Høge.

Exbury-hybrid Rh. ‘Klondyke’ Foto Svante Høge.

 

Ghent-hybrider: ’Narcissiflora’,’Norma’,’Daviesii’,’Joseph Baumann’,’Corneille’,’Nancy Waterer’,’Fanny’,’Aida’,’Möwe’

Mollis-hybrider:’Radiant’,’Mrs Peter Koster’,’Winston Churchill’,’Hortulanus H.Witte’,’Comte de Gomer’,’Apple Blossom’,’Salomon Queen’,’Mrs Norman Luff’,’Christopher Wren’,’Kosters Brilliant Red’

Knap Hill-hybrider: ’Persil’,’Satan’,’Doloroso’

Exbury-hybrider: ’Hotspur Red’,’Klondyke’,’Golden Sunset’,’Raimunde’,’Silver Slipper’

 

Sammanfattning.

Ghent-hybriderna är övervägande baserade på arterna Rh.viscosum, Rh.nudiflorum, Rh.calendulaceum och Rh.luteum.

Mollis-hybriderna har sitt ursprung ur Rh.molle och Rh.japonicum.

Knap Hill-gruppen är närmast en kombination av Ghent- och Mollis-hybriderna och i några fall Rh.occidentale.

Huvuddelen av de azaleasorter som odlas idag är ett resultat av så många korsningar att det är omöjligt att hänföra en enskild hybrid till få, bestämda arter.

 

Källor: 1.  Fred C. Galle: Azaleas

             2.  Svend Aage Askjær: Azalea og azalea-hybrider,

                  Danska Rhododendronföreningens Samlemappe 3.1.5 Nov 1979

 

 


  Den norske Rhododendronforening                             www.rhododendron.no                                   stiftet den 30.mai 1997